Wherever I am, you'll always be more than just a memory

Idag kom det tillslut mitt sammanbrott. Det kom tillsammans med det där samtalet man bara inte vill ha. Det där samtalet som talar om att hoppet är ute, att det inte finns något mer att göra. Jag säger det igen, ibland är livet inte okej.

R I P

Zelda

30 mars 2010

Det första jag gjorde när mamma kom hem med Zelda i slutet av september 2008, var att tappa henne i golvet, eller ja, jag släppte ner henne på golvet med förväntan att hon skulle landa på tassarna som alla katter gör. Hur skulle jag kunna veta att den här katten var oförmögen att göra just det?

Bara efter ett par veckor insåg vi snart att det var något som inte riktigt stod rätt till hos den lilla krabaten. Har ni någonsin hört talas om en katt med PMS? Tja, lägg ihop det med temperamentet hos en ilsken pitbullterrier och en heroinmissbrukare med abstinens så har ni Zelda.

Nu var hon inte en ilsken liten hårboll på fyra ben hela tiden. Var man ensam med henne, var hon trots allt riktigt sällskaplig, det vill säga tills du klappade henne på magen. Något jag själv misstänker att hon riktigt njöt av, var just att fläka ut sig och vänta på att någon stackars sate skulle börja klappa henne över magen, för att tre sekunder senare borra in klor och tänder i en intet ont anande hand. Ett scenario jag tror vi alla varit med om ett flertal gånger.

Trots sina 1.5 år, förblev hon en kattunge. Hon var speciell vår lilla tjej. Kanske inte den kallaste ölen i kylen, men det gör henne bara mer älskvärd. Lekfullhet hade hon också och kunde utan problem leka apport med en leksaksråtta i timmar.

Råttorna ja, de där dammiga och söndertuggade sakerna man kunde hitta i grupper på fem under soffan. Höjdpunkten var nog ändå när man skulle vara snäll och ta fram alla råttor med hjälp av sopborsten och hon anfaller ens fötter för att det inte går tillräckligt fort eller de gånger man kommer på henne med att plocka ännu en råtta ur skålen, efter att den senaste hamnat under soffan.

Svansen som följde efter en vart man än gick, för det är ju inte kul att vara ensam. Extra kul var det antagligen att springa mellan fötterna på en i trappan. Köket var också en favorit. Ännu ett nöje var att sätta sig bakom någon, precis vid fötterna och sedan bara vänta. Vips, så hade man en anledning att anfalla fötterna som just klivit på ens svans. Man måste ju få ta ut sin ilska på något sätt.

Alla de gånger jag kom hem från Nässjö, lyfte upp henne i famnen och fick en slick på näsan tyder ändå på att hon faktiskt hade en mjuk sida också. En sida som ofta visade sig under den tiden det bodde kattungar i magen. Kattungar som jag trodde hon skulle äta upp, men ack så fel jag hade. Helt plötsligt hade vi en helt ny katt, bokstavligt talat. Tanig och eländig, men en helt underbar mamma. De gånger hon inte satt sig på de stackars liven eller knuffade ner dem på golvet, vill säga.

Ziggy, Calypso-kopian och den lilla gråa. Tre riktigt krävande små krabater som nu får växa upp utan en mamma. Förhoppningsvis kan vi ge dem ett bra liv ändå. Annat vågar vi nog inte med risk för att bli hemsökt av en vit hårboll på fyra ben.

Zelda, du är redan saknad, även om jag själv inte riktigt kommer att fatta det förrän jag kliver innanför mammas dörr på torsdag kväll. Katten som jag spenderat åtskilliga timmar med, bråkat och lekt med, retat och busat. Det gör ont att förlora en familjemedlem, även om den har fyra ben. Förhoppningsvis har du det bättre nu tillsammans med resten av gänget, Shivas, Zingo och Simson. Tro inte att du kommer bli bortglömd i första taget dock, jag har tillräckligt många ärr och minnen som kommer hindra det.

Zelda, the Demon Cat from hell, som numera driver folk till vansinne där "uppe".

Vila i frid tjejen, det är du värd.

// sir Vincent